Sagan om bloggen som glömde blogga men som kom ihåg att BOUTA!

Som många av er säkert sett i andra forum så var det dags för bout för inte mindre än HELA BLOGGEN i lördags. Kain Saw är ju rutinerad boutare nu, men både jag (BitterHittan) och Vaga Bondage gjorde boutpremiär.

Och ja, det var fullkomligt episkt!

STRD C-stars mötte St Pauli B (Hamburg Sea Gals) i Farstahallen som var fullsatt. Det var en evinnerlig känsla.

Matchen var jätterolig, jättepeppig och jag lärde mig massor. Vi var ungefär halva laget som gjorde sin första match och inför boutet hade vi inte jättemycket tid att spela ihop oss av olika anledningar, men det gick ändå långt över förväntan. Jag trodde verkligen att de skulle vinna stort, och ja de vann – men bara med 22 ynka poäng och det hade lika gärna kunnat vara tvärt om. Framförallt vann vi ändå, oavsett poäng – vi hade våra mål och vi spelade vårt spel utifrån det, vi spelade lugnt och sansat och vi hade kul på vägen, vi spelade som ett lag där alla var viktiga. Vad det stod på tavlan i slutet var mindre viktigt.

Det är intressant det där med mål och strategier. Vi gjorde vissa val och det var tydligt att Hamburg gjorde andra val, de förlitade sig på färre bra spelare som de i stort sett körde slut på samtidigt som de hade spelare som bara spelade enstaka jams på hela matchen. Vi valde att fördela speltiden på ett annat sätt där alla fick i stort sett lika mycket utrymme. Inget är mer rätt eller fel överlag, men jag är glad att vi valde som vi valde den här gången, för det var det som var rätt för oss.

Jag fick för övrigt bara en penalty, en failure to reform så den räknas ju knappt ändå, och överlag hade vi väldigt lite penalies i C-stars jämfört med Hamburg. Mitt största blåmärke är förresten ett på benet som jag fick när jag gick in i diskmaskinen på jobbet i fredags. Eventuellt kunde jag tagit i lite mer på matchen…

unicorns

Vår enhörningsline <3

vi vann inte men vi vann ändå

Bilder: Sin Vuu

När frustrationsnivåerna slår i taket (och tårarna sprutar)

Ni kanske minns att jag skrev häromsistens kring det här att inte ha för höga krav på sig själv, att ge sig tid att läka. Det var ungefär en månad sen, jag var rätt nyligen tillbaka på skates efter en (kort) tids skada och jag fick inte kroppen till att svara så som jag ville. För det där med att vara sin egen chef, det funkar inte på muskler tydligen. Men så släppte det. Mer och mer och mer. Plötsligt en träning i Kvarnbergsskolan så hände det plötsligt. Jag fick fart. Jag fick stopp. Jag hade kontroll och jag kände mig löjligt nöjd. Bara sådär. I takt med en del besked som kom, träningar som gick och pepp från ett fantastiskt team så växte självförtroendet. Upp. Högt jävla upp.

Så blev det fredag igen. Fantastiska fredagsträningar är vårt liv i STRD, vi svettas, vi skrattar och vi suger ut varenda litet uns av energi som veckan lämnat kvar i kropparna. Men så mitt i ett övningsjam där jag ska agera offense sitter plötsligt min fot fast i golvet, jag känner hur något smäller till nedanför knäet och jag drar rakt ner i marken. Där blir jag liggandes, med tårar av smärta och frustration som rinner nerför kinderna. Andra benet kört. Kan inte stå, inte gå och smärtan bara strålar ut. Och jag är tillbaka på ruta ett. En av mina närmaste ”riktiga” kompisar frågar om det verkligen är värt det. Det här. Om hon bara visste.
spelarbild

This too shall pass. Jag kommer igen. Tills dess får jag peppa resten av laget från sidlinjen. Någon måste ha den rollen med. 

När P!nk is the new black tog sig an Freaks and Geeks – OCH VANN!

DSC_8245

P!nk is the New Black
Foto Torgny Pettersson

Så vi drog på roadtrip i helgen, till Örebro som skulle anordna ett litet scrimm men som blev till en publiktät (det ryktas om 200+ personer i lokalen) fest. Vi fick spela med helt grymma spelare från både Suffer City och Sun City, de flesta ganska nya – precis som vi.  Jag fick leka alternate, peppa järnet, kände mig helt usel på det dära udda golvet som slet all min ork men kände mig som en jäkla gudinna som blocker. Och ja, vi vann ju faktiskt men det var liksom lite sekundärt för det var så sjukt kul att få spela att jag faktiskt inte tror det hade gjort mig så mycket om vi förlorat. Och då är jag en ganska usel förlorare. Egentligen.
Laget vi mötte var liksom vi ett hopkok från olika ligor, även de verkade tycka att det var en fantastiskt kul grej att få göra. Väsentlig skillnad det här med att ha en coach dock, det ska vi sikta på nästa gång (även om vi hade bästa Moa som skötte våra lines exemplariskt).  Förresten, jag är fortfarande lite lätt hög efter helgen. Bara sådär.

derby10 derby8 derby5

snyggon spelar derby

Foto: Kjell Brelleman

Golvet sa jag ja, vi spelade i en lokal som heter Tegelbruket och utifrån skicket så var det ju perfekt. Nybyggt och fräscht. Men så himla greppigt golv att jag inte tror någon lyckades göra ett vettigt plogstopp. Eller så inbillar jag mig bara det för att inte känna mig själv så himla usel. För jag bara gled. Vidare, vidare, vidare. Spelet gick därmed fort, första jammen hade jag problem att hålla balansen och ibland var det mest klungar som låg på golvet. Sen lärde man sig sakta men säkert andra alternativ.

Scrimmet var fantastiskt jämnt, vi ledde med ett tjugotal poäng i halvtid men Freaksen tog igen det fint och fem minuter innan slutsignalen var det ett fåtal små poäng som skiljde. Vi var stressade och när de passade på att ta en timeout kommunicerade vi ut vikten av att andas och att ta det lugnt (sånt där som Allstars tjatar på oss om när vi flämtar ungefär som döende flodhästar på speed). Fem minuter senare låg vi 46 poäng upp och stod som segrare. Teamwork alltså, vilken jävla grej!  Dagens riktiga vinnare måste dock ändå varit Nerike Knockouts som lyckades med bragden att arrangera sitt första riktiga publikevent, inte nog med det – ha fullsatta läktare och fint underlag för fortsatt derbyfeber i Örebro framöver. Tack för galet snyggt arrangemang Knockouts!

DSC_7765 Stort cred till alla dessa underbara NSOs och refs som ställer upp och ser till att vi får dessa underbara erfarenheter.
Vad vore vi utan er?

 

När vi gräver guld i Örebro!

På lördag drar ett helt gäng rookies från STRD mot gnällbältets huvudstad Ööööörebro (som också råkar vara min älskade hemstad) för att få lite motstånd mer i vår egen kaliber*. Schyssta Nerike Knockouts har nämligen sett till att anordna ett öppet scrimm (inför publik!) och utöver oss får de även besök från bland annat Stockholm Royals, Suffer City och Sun City. Derby när det är som bäst – tillsammans!

Så pass mycket pepp inför vad som komma skall! Har du vägarna förbi? 

*Missförstå mig rätt, jag älskar att scrimma med och emot Allstars & BSTRDs. Men ibland vore det lite skönt att (förhoppningsvis) inte känna att man går emot en betongmur. Varenda gång. 

You just played against the second best team in Europe – you were fucking awesome!

Igår var det dags för scrimmage igen, veckans höjdpunkt osv. Om en är med i matchen. Igår var jag inte riktigt med i matchen, jag var inte ett under av pepp när jag kom dit (måste jobba på mitt mind set, ska aldrig i mitt liv vara den som drar ner laget pga opeppig stämning!) När vi sen inledde med att scrimma mot STRD Allstars, rankade på plats 41 i världen, ja då fick självförtroendet en smocka utan dess nåde.

Vet ni – det är så jävla svårt att suga på något utan att tappa modet helt. Det spelar liksom ingen roll hur rationell en är och hur rimligt det är att det inte finns en chans i världen att som rookie matcha några av Europas bästa spelare som har spelat i flera år, det är ändå så jävla svårt att ha ett leende på läpparna när en för femtioelfte gången går ut på tracken och vet att en kommer bli mosad. Att ställa sig med stjärnan på hjälmen och titta mot en allstarsvägg, att veta att jag kommer inte komma igenom utan ett mirakel, men att ändå köra i två minuter trots att jag vill trilla ihop i en hög och krypa av banan gråtandes. Eller att ställa upp som blocker med Slinky eller Loony bakom sig och veta att det högst troligt inte spelar någon roll vad vi gör, de kommer ändå vara förbi inom några sekunder.

Men det är ju det här som är utmaningen. Att det är okej att inte alltid vara bäst, att det kommer komma situationer (många!) där en inte är bäst, att poängen inte heller alltid är att en ska vara bäst utan att en i varje situation ska hitta vad en kan göra bra utifrån sina förutsättningar, och hitta vad en kan lära sig från den situationen. Igår var jag inte riktigt mottaglig för den här lärdomen, men rent objektivt så fattar jag ju att det var oerhört utvecklande. Även om det var så jävla svårt.

Vi fick dock så himla fin feedback i första pausen igår av Loony, när hon påpekade precis det som är lätt att se utifrån men svårt att fatta innifrån: att vi precis spelat i en halvtimme mot ett så sjukt bra lag utan att ge upp. Och hur jävla fantastiskt det faktiskt var. Vi var nog flera som behövde höra det och just detta är anledningen att jag verkligen älskar den här sporten och min liga. Vi är alla olika bra på banan men vi är alla bäst på att hjälpa varandra bli bättre.

Så jag gick därifrån efter tre timmar. Mörbultad samt 50/50 deppig och pepp på nästa gång när jag förhoppningsvis känner mig mer mottaglig för alla fantastiska möjligheter att utvecklas.

16476056965_526c23fcfd_k

Bild från förra veckans scrimmage. Så jävla jävla coolt att ha förmånen att få spela och utvecklas med dessa häftiga människor!?

Foto: Annika Berge

Vad derby gör med oss del 2

Jag vet att BitterHittan skrev någon gång i våras om när jag ”råkade” öva derby på en äldre kollega vid matsalen. Sedan dess har jag lite hållit mig från kontoret dagarna efter derbyträning eftersom jag dels oftast lider av sömnbrist då vi har rätt sena träningar, dels är det är ju uppenbarligen farligt att vara jag i ett sammanhang med viktiga personer just då.

”när vi ska gå bakvägen förbi diskinlämningen på vårt kontor möter vi motstånd i pantertanterna som samlats i ring för att diskutera kring senaste Odd Molly inköpen de gjort. I vanliga fall hade jag ju bara gått rakt förbi, men just idag så tog en av damerna ett steg bak och nästan rammade mig in i soptunnan bakom – varpå jag av ren reflex från träningen kvällen innan – går ner i derbystand och tar spjärn för att skjuta upp höften mot henne. Lyckligtvis insåg jag att det här att blocka ut en 60-årig kollega uppklädd till tänderna in i tunnor fulla med matrester kanske inte var världens mest lyckade drag och hann i alla fall stanna upp kraften i rörelsen. En del. Om jag puttade till henne i alla fall? Eh jo. Så pass att hon vinglade till och fick ta spjärn mot väggen. Men det var inte hårt. Bara oväntat. Med vänlig hälsning, kontorets nya ligist som ger sig på äldre damer.”

Det var då, jag har hållt mig borta från trubbel en längre tid nu. Men så kom dagen idag, när jag ändå var tvungen att ta mig till jobbet. Exakt samma dag som anmälningen kom för ett bout som ska spelas i mars. Och jag började drömma, funderade på att anmäla mig. Skrev in namnet, raderade. Skrev igen. Började fylla i och fastnade i derbyns drömvärld. Vi sitter i öppet landskap (stora anledningen till varför jag sällan är på kontoret) så när telefonen börjar ringa högt sliter jag åt mig den snabbt och svarar:

-Vaga Bondage 

*ridå*

Så att 1) vi kan väl konstatera att namnet i alla fall sitter, 2) jag är sjukt tacksam att det inte var min kund eller någon högre instans på företaget som ringde just då, 3) att jag lyckats lära mig att hantera telefonrösten i det öppna landskapet så att inte alla kollegor behövde kissa på sig 4) Jag älskar derby

Om att faktiskt räcka till – för att jag är JAG

image1

Jo, jag är så vansinnigt bitter att här kommer jag och pratar om bootcamp en masse och så tänker de åka iväg på ett utan mig. Fast det var väl kanske så att jag tänkte befinna mig på ännu sydligare breddgrader under samma period så det kanske inte var så synd om mig i alla fall nej. Peppen för de som kommer iväg – tjoho! 

Jag var borta från träning i två veckor sedan jag ramlade och gjorde illa benet, en sån där fantastiskt dum grej man bara gör. Benet har känts bättre och bättre även om jag fortfarande inte kan sitta rakt ner på det under mig och jag har inte full kraft i låret. Ungefär samtidigt fick jag en förkylning, jag tyckte att det där var ju jättebra timing det här att de kom samtidigt. Så jag inte missade alltför mycket.

Det var fyra veckor sen. Det är därmed två veckor sen jag klev tillbaka på tracken, med aningen mindre självförtroende och helt klart begränsad ork. Förkylningen är borta, men bihålorna fortsätter att spöka och jag klarar inte speciellt bra att hantera andningen när jag kommer upp i puls, vilket gör att jag bränner onödig energi. Med ett ben som inte heller klarar full belastning erkänner jag villigt att jag känner mig rätt så usel tidvis. Jag har varit ganska hård mot mig själv, blivit arg för att jag inte orkar prestera och för att det känns som att jag hela tiden borde kunna göra det bättre. Helt orimligt, för det är saker jag inte kan styra över.

Men vet ni? Jag ska börja klappa mig på axeln lite oftare. Se de där detaljerna som faktiskt blir bättre. Vara stolt över att jag i alla fall är där och försöker, att jag kommer bygga tillbaka styrkan bara jag fortsätter öva. Att orken kommer återvända. För någonstans utvecklas jag. Just nu är det kanske inte i snabbhet eller uthållighet. Men idag lärde jag mig att göra hockeystopp (på ena benet) och enbens transition åt båda håll. Så pass nöjd med den utkomsten. Klapp. Klapp.

Nackdel med sena träningstillfällen? Jag kommer exakt aldrig i säng i vettig tid utan nattlurar mig dödstrött till dagen efter.

Bootcamppeppen – vi drar till Milano!

Igår gav jag mig själv en försenad födelsedagspresent när jag bokade biljett till boot camp med Track Advantage i MILANO i april. Så pass nöjd!

Helgen 25-26 april tar jag med mig några rookiekompisar och skatear, käkar pasta och har det allmänt åsm. Boot campet coachas av Master Blaster, Heavy Rotation, Martattack och Sniff Poppers. Det är sex plus sex timmars träningstid plus möjlighet till individuell coachning. Såatteh. Det blir nog bra det här.

Någon mer som ska dit?

boot camp milano

Ask – and BitterHittan shall find (BOOTCAMP-MANIA)!

Jag tänker ju inte ta åt mig äran för något av det här, för ärligt talat – jag satt fast i möten om diverse tekniska IT-grejer som jag egentligen inte förstår ett dyft av när min telefon plingade med notis efter notis. Det finns nördar. Och så finns BitterHittan. 

För jag deppade ju lite där över det missade Anarchy in the UK som tydligen blir jättejättejättemycket dyrare än jag ville. Nu tänker jag inte deppa längre, utan nu tänkte jag ställa in siktet på Barcelona i september. Andra tänkte tydligen åka till Milano. Eller Lissabon. Eller Trondheim. Eller Kaiserslauten.

Sugen på att bootcampa dig? Kolla in något av dessa och så syns vi kanske. På tracken eller i Europa.

OBS – det vore inte helt dumt att få fylla upp listan med lite alternativ för Sverige för de lite magrare plånböckerna! 

11-12 April KaiserslautenHigh Altitude Bootcamp & Carmen Getsome

18-19 April TrondheimInternational Skater & Officials Bootcamp

24-25 April MilanoTrack Advantage Bronze & Silver Bootcamp

11-12 Juli Lissabon - Track Advantage Bronze & Silver Bootcamp

19-20 September BarcelonaTrack Advantage Bronze & Silver Bootcamp

Snälla, snälla – ge mig ett BOOTCAMP!

Vi var ju ett gäng freshies som drog till Berlin i höstas och det var ju fullkomligt asbra. Men det var ju ett halvår sen snart och nu vill vi ha mer. Eller ja, jag vill ha mer. Så gissa om jag började studsa som en jäkla liten boll när jag såg notisen om att Anarchy in the UK skulle släppa sina biljetter idag. BOOTCAMP!

Tills verkligheten sprang ikapp mig med en hård slägga och ba: din plånbok och kyrkråttan har gift sig. Birmingham är inte världens lättaste ställe att ta sig till, vilket driver upp reskostnader. Plus dyr biljett. Plus mat. Och kan man ens åka på såna här saker utan att shoppa derbyrelaterade prylar? No way. För tydligen har jag ju även ett liv utanför derbyn, ett som jag tydligen också ska bekosta på något sätt. Himla konstigt det där.

Så – kan det tänkas finnas något bootcamp på gång lite närmare snart? Eller i alla fall med bättre kommunikationer?