Livet som rookie – slutar det någonsin vara såhär galet förvirrande?

Livet som rookie alltså, jag gillar’t! Efter att vi klarade minimum skills och den nya säsongen satt igång igen så tränar jag och mina rookiekompisar med ligans C-lag. Nivån är markant högre, kraven och inputen är mer och fler och från att ha haft en timmes träning i veckan ligger vi nu mellan fyra och åtta timmar i veckan. Det är blandat panikartat, ashäftigt och med en konstant känsla av att vara mörbultad.

Mängden träningstillfällen gör under för utvecklingskurvan, men det är också tufft att hänga med både kroppsligt och emotionellt – jag har just nu en cykel på tre träningar där en känns helt jävla åsm, en känns totalt förvirrande och en som jag lämnar med en känsla av att jag är sämst i världen. Och så snurrar det.

Igår var det mitt tredje scrimm, det kan sorteras in i kategorin SÅJÄVLAFÖRVIRRANDE, vilket ungefär alla scrimm är än så länge. Seriöst, slutar det någonsin vara så himla förvirrande? Just nu upplever jag bara att det är folk runt mig, ibland drar någon i mig och ibland blir jag tacklad. Och helt plötsligt blåser någon i en vissla och så går jag av planen. HUR gör man för att förhålla sig till detta på ett mer rationellt sätt? Snälla säg! Alltså, självklart är det fantastiskt roligt men det skulle sitta fint med någon typ av känsla av kontroll.

Igår körde vi några jam mellan Allstars och B/C. Jag jammade ett jam och tillåt mig asgarva. Jag har aldrig i mitt liv suttit så fast tidigare, och aldrig känt mig så hopplöst dålig på något. Det var helt sinnessjukt roligt men kanske inte överdrivet upplyftande för självförtroendet.

IMG_20150112_221855 IMG_20150109_225909

Leave a Reply

  

  

  


9 × = tjugo sju

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge