När frustrationsnivåerna slår i taket (och tårarna sprutar)

Ni kanske minns att jag skrev häromsistens kring det här att inte ha för höga krav på sig själv, att ge sig tid att läka. Det var ungefär en månad sen, jag var rätt nyligen tillbaka på skates efter en (kort) tids skada och jag fick inte kroppen till att svara så som jag ville. För det där med att vara sin egen chef, det funkar inte på muskler tydligen. Men så släppte det. Mer och mer och mer. Plötsligt en träning i Kvarnbergsskolan så hände det plötsligt. Jag fick fart. Jag fick stopp. Jag hade kontroll och jag kände mig löjligt nöjd. Bara sådär. I takt med en del besked som kom, träningar som gick och pepp från ett fantastiskt team så växte självförtroendet. Upp. Högt jävla upp.

Så blev det fredag igen. Fantastiska fredagsträningar är vårt liv i STRD, vi svettas, vi skrattar och vi suger ut varenda litet uns av energi som veckan lämnat kvar i kropparna. Men så mitt i ett övningsjam där jag ska agera offense sitter plötsligt min fot fast i golvet, jag känner hur något smäller till nedanför knäet och jag drar rakt ner i marken. Där blir jag liggandes, med tårar av smärta och frustration som rinner nerför kinderna. Andra benet kört. Kan inte stå, inte gå och smärtan bara strålar ut. Och jag är tillbaka på ruta ett. En av mina närmaste ”riktiga” kompisar frågar om det verkligen är värt det. Det här. Om hon bara visste.
spelarbild

This too shall pass. Jag kommer igen. Tills dess får jag peppa resten av laget från sidlinjen. Någon måste ha den rollen med. 

Leave a Reply

  

  

  


fyra − 1 =

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge