You just played against the second best team in Europe – you were fucking awesome!

Igår var det dags för scrimmage igen, veckans höjdpunkt osv. Om en är med i matchen. Igår var jag inte riktigt med i matchen, jag var inte ett under av pepp när jag kom dit (måste jobba på mitt mind set, ska aldrig i mitt liv vara den som drar ner laget pga opeppig stämning!) När vi sen inledde med att scrimma mot STRD Allstars, rankade på plats 41 i världen, ja då fick självförtroendet en smocka utan dess nåde.

Vet ni – det är så jävla svårt att suga på något utan att tappa modet helt. Det spelar liksom ingen roll hur rationell en är och hur rimligt det är att det inte finns en chans i världen att som rookie matcha några av Europas bästa spelare som har spelat i flera år, det är ändå så jävla svårt att ha ett leende på läpparna när en för femtioelfte gången går ut på tracken och vet att en kommer bli mosad. Att ställa sig med stjärnan på hjälmen och titta mot en allstarsvägg, att veta att jag kommer inte komma igenom utan ett mirakel, men att ändå köra i två minuter trots att jag vill trilla ihop i en hög och krypa av banan gråtandes. Eller att ställa upp som blocker med Slinky eller Loony bakom sig och veta att det högst troligt inte spelar någon roll vad vi gör, de kommer ändå vara förbi inom några sekunder.

Men det är ju det här som är utmaningen. Att det är okej att inte alltid vara bäst, att det kommer komma situationer (många!) där en inte är bäst, att poängen inte heller alltid är att en ska vara bäst utan att en i varje situation ska hitta vad en kan göra bra utifrån sina förutsättningar, och hitta vad en kan lära sig från den situationen. Igår var jag inte riktigt mottaglig för den här lärdomen, men rent objektivt så fattar jag ju att det var oerhört utvecklande. Även om det var så jävla svårt.

Vi fick dock så himla fin feedback i första pausen igår av Loony, när hon påpekade precis det som är lätt att se utifrån men svårt att fatta innifrån: att vi precis spelat i en halvtimme mot ett så sjukt bra lag utan att ge upp. Och hur jävla fantastiskt det faktiskt var. Vi var nog flera som behövde höra det och just detta är anledningen att jag verkligen älskar den här sporten och min liga. Vi är alla olika bra på banan men vi är alla bäst på att hjälpa varandra bli bättre.

Så jag gick därifrån efter tre timmar. Mörbultad samt 50/50 deppig och pepp på nästa gång när jag förhoppningsvis känner mig mer mottaglig för alla fantastiska möjligheter att utvecklas.

16476056965_526c23fcfd_k

Bild från förra veckans scrimmage. Så jävla jävla coolt att ha förmånen att få spela och utvecklas med dessa häftiga människor!?

Foto: Annika Berge

Leave a Reply

  

  

  


fyra + = 11

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge